VI FÖLL

undra vem som svek vem först? undra vem som tog smällen hårdast? undra vem som ville mest? undra om allt någonsin kommer bli som förr? vi svek varandra, men jag dig först. smällen fick jag ta och det gör ont. just då var det du som ville mest eftersom jag inte ville förstå vad jag hade precis bredvid mig. nej, jag tror inte det. ingenting kommer bli som det var, ingenting är sig likt! dom få blickarna du ger mig gör så obeskrivligt ont, att behöva se dig sådär, att behöva se dig så långt borta när du bara står några centimeter ifrån mig. vi finns inte längre, det finns inget kvar.. du har nu funnit en ny väg med andra människor att vandra på, en väg som jag inte kan se, en väg som inte finns för mig. tiden gick så fort men ändå så fruktansvärt sakta. du fanns ju där hela tiden, du gjorde mig trygg i en värld full av skit, du blev en del i min vardag, en del i mitt liv. jag vill ha dig, som jag hade dig förut! men jag vet, jag vet så väl att jag inte förtjänar det längre. ja, jag vet det. jag förstår så väl att du inte orkar ge bort mer av dig själv till mig längre. men du vet inte, du ville inte ens lyssna när jag försökte som mest, du vill inte förstå. jag vet att hoppet är det sista som sviker en, men tror faktiskt inte att hoppet är med oss längre. jag kan inte ta in allt som hänt, jag vill inte förstå att du inte finns här med mig längre, att du inte kommer finnas där vid min sida och hålla om mig på det sätta som bara du kunde. jag vill inte! jag ber och hoppas att detta bara är en hemskt mardröm. men jag tänker inte låta det ske, jag tänker kämpa för oss, kämpa för det som är mitt allt, kämpa för dig.